torsdag 14 mars 2013

Orden bygger världen

Jag hörde om ett fenomen i vårdvärlden. Någonstans hade man bytt ordet "väntelista" mot "startlista".

Det fick konsekvenser. Både patienterna och personalen förändrade sin attityd. Att stå på startlistan fick patienten att se på sin situation på ett annat sätt än när hon stod på väntelistan. Nu gällde det ju att göra sig redo. Och personalen måste ju förhålla sig annorlunda till en mängd människor som radar upp sig på startlinjen, än de gjorde till en mängd människor som satt och väntade.

Hur vi väljer att berätta vår verklighet har betydelse för hur den blir. Hur vi väljer att prata om andra människor påverkar hur vi förhåller oss till dem. Och hur de som hör oss tala förhåller sig till dem. De ord vi använder om oss själva - uttalade eller outtalade - påverkar vår egen utveckling.

När jag sätter ord på en situation jag önskar uppnå - då blir den till, i något avseende. Den tar form och börjar signalera till mig. Om vi är flera som gemensamt talar om något vi gemensamt vill uppnå - då har vi satt något i rullning. Bara existensen av det där uttalade önskade, som blir en bild i medvetandet, påverkar små val i livet. Och långsamt, långsamt korrigeras olika rörelsers kursriktning så att de närmar sig vägen dit...

Så låt oss sätta ord på viktiga saker. Låt människor uttrycka sådant de tycker är viktigt. Allt från visioner till små konkreta detaljer. Tycker någon det är viktigt, så gör det skillnad.



måndag 29 mars 2010

Likvidera straffet!

Tillvaron är komplex. Ibland kommer våra målsättningar i konflikt med varandra. Då är det enklast att blunda och fortsätta som förut. Eller..?

Ja i något avseende är det nog enklast. Men det kan också vara så att kollisionen erbjuder oss möjlighet att finna lösningar som verkligen gör skillnad. Här ställs saker på sin spets, och på spetsen blir saker tydliga – även om spetsen kanske gör ont. Vi tvingas söka oss tillbaka till den värdegrund som ligger bakom våra mål.

Jag har amatörgrubblat lite på kriminalvård. Jag tycker mig se en målkonflikt här:

Vi sätter människor i fängelse, så att…
• brottslingar blir straffade
• brottslingar förändras till fungerande samhällsmedborgare
• samhället skyddas från faror

Det är tre mål jag uppfattar att samhället vill uppnå genom att sätta människor i fängelse.
Men kan man verkligen uppnå dessa tre mål genom den åtgärden?

Straff handlar ju om att tillfoga människor obehag. Utveckling av fungerande samhällsmedborgare är en djup process som innefattar psykologi, kunskap, förståelse, erfarenhet, gemenskap m.m. Skydd handlar om att förvara människor så att de inte kan skada samhället.

För vissa är frihetsberövande ett oerhört svårt psykologiskt straff. För andra ger samma insats den trygghet och bekvämlighet man längtar efter. Straff måste alltså relateras till den enskilda personens referenser när det gäller obehag. Förmodligen är smärta det säkraste kortet. För att nå detta mål behöver nog metoderna raffineras lite…

Att straffa brottslingar tillsammans med andra brottslingar utan kontakt med samhället låter inte som det smartaste sättet att förändra dem till fungerande samhällsmedborgare. Snarare bör väl nya nätverk och relationer utanför fängelset kunna bidra till den önskade utvecklingen.

Skyddsuppgiften är nog enklast, eftersom det handlar om en fysisk åtgärd som kan utföras utan hänsyn till människors upplevelser och utveckling. Den går dessutom bra att kombinera med straffperspektivet. Men utan utveckling till fungerande samhällsmedborgare riskerar man ju att skyddsbehovet blir livslångt.

Alltså: en tydlig målkonflikt. Det är svårt att lyckas med ett mål utan att misslyckas med något av de andra.

En diskussion som inte blundar för konflikten kan fokusera på de värderingar som ligger till grund för målen. Om kriminalvårdspolitiska debatter rör dessa värderingar blir de meningsfulla, och hjälper alla parter att förstå när konkreta politiska beslut fattas.

Ett inspel i en sådan debatt:

Överge straff-begreppet!
Det bygger på hat och hämnd, som aldrig kan bli konstruktiva byggstenar för ett gott samhälle, som tror på människors lika värde och möjligheten till positiv utveckling. Ersätt det med någon form av ”sona”-begrepp, som bygger på att brottslingen ska göra positiva insatser som i görligaste mån kompenserar det onda han/hon gjort samhälle och individer.

”Sona”-perspektivet matchar anpassningen till samhället betydligt bättre än straffperspektivet.

Behovet att skydda samhället från vissa människor måste i många fall gå före de övriga målen, men det bör också kunna kombineras med dem.

Mitt grubblande utifrån min begränsade insikt ledde alltså tankarna via konstaterandet av en målkonflikt till en liten idéverkstad.

fredag 12 februari 2010

Vem är huvudperson?

Vad är det egentligen vi ska åstadkomma?
Det är grundfrågan i allt målarbete. I mina artiklar har jag tagit upp olika exempel på hur man kan styra sitt tänkande så att de mål man formulerar blir smarta, fokuserande och befriande.

På senare tid har det slagit mig hur viktigt det är att i tänkandet utgå från vem, eller vad, som är huvudperson för det jag vill åstadkomma. När jag funnit rätt huvudperson (som också kan vara en organisation eller en grupp, en sak eller en företeelse) sätter jag den allra först i målformuleringen. Då tvingar jag mig att fokusera tänkandet på rätt sätt.

Om jag t.ex. jobbar vid polisen och grubblar på vad vi ska uppnå i ett visst område i staden, så kanske jag prövar den här formuleringen:

"Polisen ökar tryggheten för de boende".

Det är ett ganska vanligt sätt att formulera mål. Men som vanligt beskriver meningen inte det tillstånd man vill åstadkomma, utan en rörelse i riktning mot den. Men formuleringen har ändå börjat fokusera på ett nyttigt sätt!

Om vi nu ställer frågan: Vem är egentligen huvudpersonen för denna verksamhet? blir svaret förmodligen inte "polisen". Det tycks snarare handla om "de boende".

Ok. Vi börjar med "De boende..." , så att de blir subjekt i meningen - huvudperson! Vilket tillstånd ska "de boende" befinna sig i när vi lyckats? Jo: de ska vara trygga!

Vi skulle alltså kunna skriva "De boende är trygga". Det är ett bra mål. När polisen nått dit då har de åstadkommit det avsedda.

Sen kommer givetvis den vanliga exercisen med definitioner och avgränsningar: Vad menar vi med "är trygga"? och när och i vilken utsträckning ska detta ha uppnåtts? O.s.v. Men det är en annan övning.

Prova alltså att börja meningen med huvudpersonen!

Hårt formaliserat kan man säga att en bra målformulering svarar på frågan:

Vem/vad • är/har/gör vad • när • i vilken utsträckning/omfattning?

tisdag 22 december 2009

Hur borde det vara?

"Let us reach for the world that ought to be -- that spark of the divine that still stirs within each of our souls."

Citatet är från president Obamas tal vid fredsprisceremonierna.

Det sägs mycket om huruvida Obama förtjänar priset. Jag förstår invändningarna, men kan se att han tillfört något som jag upplever länge varit förlorat i politiken - både lokalt, nationellt och internationellt: Förmågan att uttrycka och gestalta det man vill sträva för att uppnå, eller åtminstone närma sig, och hoppet att detta är möjligt!

Det är en världsvid skillnad mellan utvecklingen styrd av å ena sidan tro och hopp och å andra sidan den resignation och cynism som blivit allt vanligare.

Om vi ständigt skulle diskutera, visualisera och modellera bilden av den värld vi vill uppnå skulle energin som idag ägnas åt att politisera små åtgärder och detaljer hamna på rätt plats.

Med "the world that ought to be" på näthinnan blir människan en ädlare politisk varelse, debatterna mer meningsfulla och utvecklingen mer målmedveten.

Så om Obamas retorik förmår att väcka känslan och tanken hos många, så att de öppnar dörren till sina visioner och sitt hopp, då kanske ord kan bli perspektiv, som ger energi, som blir handling - och då är mycket vunnet.

Om det motsvarar fredsprisets intentioner är svårt att bedöma, men han ska ha heder av att i sin position ha öppnat munnen och gett tron, hoppet och visionen en plats i den värdspolitiska pratbubblan, som plötsligt fick färg efter att ha varit grå och svart så länge.

Och återigen handlar det om att låta målen vara i centrum, och befria och förenkla de många små ansträngningarna på vägen dit.

fredag 13 november 2009

Vad håller vi egentligen på med?

"Egentligen" är ett bra ord.

Det tvingar oss att sticka upp huvudet över de sammanhang vi är fångade i, och tänka ett extra varv med lite perspektiv.

"Vad håller vi egentligen på med?"
"Vad är det egentligen vi ska åstadkomma med vår verksamhet?"

Den frågan hade man nog inte ställt på ett demensboende som jag läste om i en artikel. Inte förrän ett studiebesök med en grupp från Danmark genomfördes. Danskarna tyckte den svenska modellen var ovärdig. "Kom till Danmark så ska vi visa hur vi jobbar", uppmanade de.

Resultatet av lärdomarna från studiebesöket i Danmark är en förändring som i artikeln beskrivs som en mindre revolution.

"I dag har vi anpassat vår arbetstid efter verksamheten och inte efter personalens behov", säger en representant för personalen i artikeln.

I stället för att lägga de boende så tidigt som möjligt efter en tidig middag har man nu gjort kvällarna till trivsam kvalitetstid och man har dessutom målsättningen att de boende ska komma ut i friska luften en gång om dagen.

I Danmark har det visat sig att förhållningssättet gett mindre behov av lugnande mediciner och därmed färre fallskador. Den svenska personalen som uttalar sig i artikeln uttrycker att arbetet blivit mer meningsfullt, intressant och utvecklande.

Jag reserverar mig för att min källa - tidningen - möjligen kan ha speglat situationen på ett oriktigt sätt, men det jag läser gör mig rädd. Hur kan man jobba på ett annat sätt än det nya? Vad har målsättningen med arbetet varit tidigare - egentligen?

Det som visar sig här är - menar jag - den olyckliga följden av att man inte haft ett medvetet måltänkande. "Vad ska den här verksamheten åstakomma - egentligen?" är en fråga vars svar ständigt ska vara medvetet hos alla.

Man kan också ställa den lite snåriga, men sammanfattande frågan "För vem ska vår verksamhet göra vilken skillnad?"

Bristande målmedvetenhet finns i många verksamheter. Inte minst sådana som bär på en lång och konserverande historia som cementerat organisationens inre struktur och beteende. Tyvärr finns sådana aspekter kvar inom t. ex. vården, men även inom t.ex. handeln kan man ibland förundras över beteenden som knappast bidar till att man når det som rimligen borde vara verksamhetens mål.

När inre organisatoriska hänsynstaganden ersatt det egentliga målets plats som styrande för verksamheten, då är man illa ute. Det är som när man i en hockeymatch måste toppa laget för att vinna, men väljer att inte göra det för att det stör lagets interna rollfördelning och organisation.

I alla sammanhang där man tappat bort fokus och förlorat sig i själva organisationens inre villkor finns bara en väg att gå: Ta reda på vad som är den yttersta avsikten med verksamheten - vad verksamheten faktiskt ska åstadkomma - vilken skillnad den ska göra! Sök sedan det bästa sättet att komma dit. I sista hand: Behandla de inre organisatoriska utmaningar som blir följden av att rigga verksamheten så att den på bästa sätt når målet.

fredag 6 november 2009

Varför går du till jobbet?

Jag går till jobbet varje dag, så att...?

Den frågan skadar inte att ställa nu och då. Om man fortsätter meningen så tvingas man formulera ett eller flera mål.

Själv tror jag att jag har tre viktiga mål med jobbet:
Jag går till jobbet så att...
...familjen har ekonomiska förutsättningar för ett gott liv.
...jag själv utvecklas och mår bra.
...världen förändras till det bättre.

Hur ser det ut med dina mål för det dagliga arbetet, eller skolgången? Vad vill du åstadkomma?

Sånt här filosoferande kring det vardagliga är ganska nyttigt. Dessutom är det bra träning, för tankemodellen är densamma när vi grubblar över andra verksamheter. Relationer, projekt, föreningsverksamhet, verksamheter i företag och organisationer...

Man kan alltså använda samma steg som jag beskrivit tidigare, även om man gör en privat analys kring sitt eget liv.

I mitt fall blir nästa steg att definiera orden i de där tre målen: Vad menar jag med "ett gott liv", och vilken nivå på en skala handlar det om? Och vad innebär "utvecklas" och "må bra"? Och hur mycket av de varorna vill jag åstadkomma? Och om jag har för avsikt att förändra världen till det bättre - vilka perspektiv talar vi då om? Fred på jorden för evigt eller att någon jag möter blir glad vid ett tillfälle?

Och när jag nu bestämt vad jag menar i de avseendena - hur kan jag bäst använda jobbet som ett verktyg för att åstadkomma detta? Jag kanske av slentrian gör bara som man brukar.

Sen blir det spännande: Vilka steg ska jag ta för att nå målen? I morgon. Nästa vecka. Under det här året...

Men tänk om mina mål med mitt jobb inte stämmer överens med vad mina kollegor vill uppnå? Det kanske är värt att diskutera detta, så att vi bättre förstår varför vi beter oss som vi gör, och bli eniga om vad vi faktiskt ska uppnå med våra gemensamma insatser. Då kanske det dessutom visar sig att arbetet inte ger förutsättningar för mig att nå mina mål. Hur gör jag då?

Det är säkert lugnast att strunta i de här tankarna.

Men mycket mer meningsfullt att faktiskt fortsätta tänka. Det blir ett litet äventyr. Man vet aldrig vad som kan hända!

fredag 23 oktober 2009

Mål som befriar

En bekant till mig har byggt hus. Massor av arbete återstår, och nu jobbar man intensivt med schakt- och planeringsarbeten för att få ordning på tomten. Häromdagen sa han ungefär så här, efter en helg med spade och grävmaskin:

”Vi har kommit en bit, men det är mycket kvar. Men nu vet vi precis hur vi vill ha det. Och det känns så skönt!”

Jag såg på blicken att det var helt sant. Att ha bilden av slutresultatet klar och tydlig gav honom ny energi och tog bort en hel massa oro och frustration. Alla resurser hade plötsligt blivit tydligt fokuserade.

Och där illustrerade han en av de stora poängerna med att skapa riktiga, tydliga och genomtänkta mål: Det befriar!

Det befriar energi, kreativitet, glädje, hälsa, tid och resurser!

Det ger resultat!