Famna lagom

I ett uppdrag jag genomförde fick jag kontakt med en liten, ganska lokal, svensk organisation där några få personer med stort ideellt engagemang kämpade för människor och samhälle i ett område i världen som drabbats oerhört hårt av en långsam naturkatastrof. Insatserna genomförde man främst i sin hemort i Sverige, och de handlade till stor del om informationsaktiviteter vid seminarier och i skolor, för att göra situationen känd.

När jag läste en av organisationens rapporter om arbetets effekt stannade jag plötsligt upp. Rapportförfattaren konstaterade nämligen uppgivet att organisationen hade svårt att bevisa att insatserna förändrat situationen i det utsatta området. Det hördes nästan en suck ur formuleringen.

Det här var för mig ett tydligt exempel på hur man riskerar att bränna ut sig själv genom att sätta för höga mål. Det är ett mycket vanligt fenomen. Som mål för sin verksamhet anger man det man vill bidra till, och då är man ute på områden där man inte har makt och ansvar att lova någonting.

Det är i och för sig viktigt att ha klart för sig vad man vill bidra till, men avgörande för framgången är att man vet vad man tar ansvar att bidra med - det man faktiskt åtar sig att leverera.

Tänk dig en stor flod som bildas av många åar och bäckar. Din verksamhet är en av dessa bäckar. Och du vill bidra till att vattnet är rent och fint när floden når havet. Men det kan du inte ta ansvar för! Däremot kan du ta ansvar för ditt eget bidrag till detta. Det du bidrar med.

Med fokus på det man kan och ska leverera följer ökad motivation och tillfredsställelse. På köpet kanske man får upp ögonen för de andra som ger sina unika bidrag till samma gemensamma mål, och upptäcker hur man bäst samverkar.

Den lilla organisationen jag mötte gjorde ett strålande jobb. Men man hade inte definierat vad man själv var bäst på att bidra med till det stora ändamålet. Det fanns helt klart stor potential att ytterligare begränsa sitt åtagande och med sin unika kompetens leverera ett litet men mycket skarpt bidrag till utvecklingen. I stället var man nästan uppgiven inför det stora problemet och den egna litenheten. Helt i onödan.

Vad ska vi bidra med? Vad har vi makt att förändra? Vad tar vi ansvar för? Vad tänker vi leverera?

De frågorna kan vässa ett litet trubbigt verktyg och frigöra mycket energi!