Dumt att döda talibaner?

I Afghanistan vill jag inte bo. Jag är också glad att jag slipper vara Natosoldat med uppgift att förbättra situationen där. Det är en oerhört komplicerad och farlig uppgift, som säkert skapar frustration för alla parter. Det är därför med stor respekt för alla inblandade som jag strax tar den situationen som ett exempel.

Det jag vill belysa är relationen mellan måluppfyllelse och effekt. Om vi liknar vår planering av verksamhet – som innehåller mål, delmål, insatser m.m. – vid en karta som vi avser att följa, så vet vi alla att verkligheten alltid är mer mångfacetterad och föränderlig än en karta.

När vi har nått ett mål har vi möjlighet att markera ”målet uppfyllt” i planen, och fira med en bit tårta. Det är bra! Men våra insatser kan ha fler effekter än de planerade. Det kan till och med vara så att ett uppnått delmål visar sig vara till nackdel för ett överordnat mål, fast vi planerade motsatsen. Därför måste vi noga studera verkligheten – såväl utvecklingen av de förutsättningar som ligger till grund för vår plan, som de fullständiga effekterna av våra egna insatser.

Nu till exemplet Afghanistan och en gissning om Natostyrkornas måltänk: Styrkan vill eliminera talibanernas inflytande för att skapa förutsättningar för ett säkert och gott liv för landets – och världens – invånare. Vi kan gissa att det finns ett grundläggande mål med insatserna: Man vill uppnå situationen ”Många talibaner är eliminerade”. Det är ju ett självklart resonemang att detta bidrar till det överordnade målet ”Det finns färre talibaner” - som i sin tur kan leda till målet ”Afghanistan har förutsättningar för positiv utveckling”.

Med det resonemanget som grund gäller det bara att eliminera så många talibaner som möjligt. En tydlig uppgift med ett tydligt mål. Det är bara att fokusera.

Men plötsligt kommer en ny chef för Natostyrkorna – general Stanley McChrystal. Han lyfter ögonen från planen. Han tittar på förutsättningarna. Han undersöker insatsernas effekter och konstaterar (enligt Dagens Nyheter):

"Talibanernas förråd av nya rekryter är oändligt. Vi måste vara medvetna om att vårt sätt att agera skapar fler talibaner. Konventionellt sett skulle det återstå åtta talibaner om vi skjuter två av tio. Men de två döda har många släktingar som vill hämnas. Så matematiken här i Afghanistan innebär att tio minus två blir tjugo. Vi får tio nya fiender i stället för två färre."

Därför föreslår han ett helt nytt förhållningssätt, som skiljer sig markant från den hittillsvarande strategin. (Läs mer i DN-artikeln)

Vad krävs för att göra en så klok analys? Jo, för det första måste man vara grundligt medveten om vad man ytterst vill åstadkomma – d.v.s. de högsta målen med verksamheten. För det andra måste man vara uppmärksam på effekt – inte bara måluppfyllelse. För det tredje måste man ha en kontinuerlig verklighetsanalys med ett systemiskt synsätt, d.v.s. ett synsätt som tar hänsyn till hur företeelser påverkar varandra i flera led.

Exemplet visar oss att bristen på ett sådant perspektiv riskerar att lura oss att våra insatser är väldigt framgångsrika, fast vi egentligen motarbetar våra egna intressen.

Förmågan till den uppmärksamheten kräver att människor och organisation är i fräscht skick, med nyfikenhet, god överblick, delaktighet, engagemang och hälsa, och med hyfsade kreativa marginaler i kalendern.

Sådana förutsättningar kräver att man har modet att prioritera. Och prioritering är bara möjligt om man har tydliga mål att utgå från.