Vad håller vi egentligen på med?

"Egentligen" är ett bra ord.

Det tvingar oss att sticka upp huvudet över de sammanhang vi är fångade i, och tänka ett extra varv med lite perspektiv.

"Vad håller vi egentligen på med?"
"Vad är det egentligen vi ska åstadkomma med vår verksamhet?"

Den frågan hade man nog inte ställt på ett demensboende som jag läste om i en artikel. Inte förrän ett studiebesök med en grupp från Danmark genomfördes. Danskarna tyckte den svenska modellen var ovärdig. "Kom till Danmark så ska vi visa hur vi jobbar", uppmanade de.

Resultatet av lärdomarna från studiebesöket i Danmark är en förändring som i artikeln beskrivs som en mindre revolution.

"I dag har vi anpassat vår arbetstid efter verksamheten och inte efter personalens behov", säger en representant för personalen i artikeln.

I stället för att lägga de boende så tidigt som möjligt efter en tidig middag har man nu gjort kvällarna till trivsam kvalitetstid och man har dessutom målsättningen att de boende ska komma ut i friska luften en gång om dagen.

I Danmark har det visat sig att förhållningssättet gett mindre behov av lugnande mediciner och därmed färre fallskador. Den svenska personalen som uttalar sig i artikeln uttrycker att arbetet blivit mer meningsfullt, intressant och utvecklande.

Jag reserverar mig för att min källa - tidningen - möjligen kan ha speglat situationen på ett oriktigt sätt, men det jag läser gör mig rädd. Hur kan man jobba på ett annat sätt än det nya? Vad har målsättningen med arbetet varit tidigare - egentligen?

Det som visar sig här är - menar jag - den olyckliga följden av att man inte haft ett medvetet måltänkande. "Vad ska den här verksamheten åstakomma - egentligen?" är en fråga vars svar ständigt ska vara medvetet hos alla.

Man kan också ställa den lite snåriga, men sammanfattande frågan "För vem ska vår verksamhet göra vilken skillnad?"

Bristande målmedvetenhet finns i många verksamheter. Inte minst sådana som bär på en lång och konserverande historia som cementerat organisationens inre struktur och beteende. Tyvärr finns sådana aspekter kvar inom t. ex. vården, men även inom t.ex. handeln kan man ibland förundras över beteenden som knappast bidar till att man når det som rimligen borde vara verksamhetens mål.

När inre organisatoriska hänsynstaganden ersatt det egentliga målets plats som styrande för verksamheten, då är man illa ute. Det är som när man i en hockeymatch måste toppa laget för att vinna, men väljer att inte göra det för att det stör lagets interna rollfördelning och organisation.

I alla sammanhang där man tappat bort fokus och förlorat sig i själva organisationens inre villkor finns bara en väg att gå: Ta reda på vad som är den yttersta avsikten med verksamheten - vad verksamheten faktiskt ska åstadkomma - vilken skillnad den ska göra! Sök sedan det bästa sättet att komma dit. I sista hand: Behandla de inre organisatoriska utmaningar som blir följden av att rigga verksamheten så att den på bästa sätt når målet.